Terminens sista andetag

Jag älskar mitt jobb och så här i slutet av terminen, när eleverna gått hem efter avslutningen, de kladdiga resterna av jordgubbstårta och saft ligger kvar i klassrummet, tillsammans med kvarglömda teckningar och sommarbrev. När jag sitter som en levande död, med ömmande fötter och frånvarande simmig blick är det tid för reflektion.
Att arbeta som lärare är alltid en kamp mot tiden, man ska hinna se varenda elev och säkerställa att de förstått de kunskapskrav som ska bedömas och att de besitter de förmågor vi arbetat med hela året. Man ska hinna med att beröra det centrala innehåll som läroplanen anvisar och dessutom ska man utmana varenda unge och få dem att tycka att det de gör i skolan är roligare än det där spelet i telefonen som ständigt lockar. Att de saker vi försöker förmedla är mer spännande och viktigare än kompischatten och dataspelen på kvällen.
Vi ska möta den ledsna själen, den hungriga magen, den ilskna auran, den trotsiga viljan. Vi ska förstå och bemöta med tydlighet och förståelse när eleven är arg, ledsen och förvirrad av skäl vi inte har en aning om. Många gånger bär barnen saker som vi vuxna inte ser eller förstår, vi möter trots, ilska, bråk, utagerande beteende och sorg varje dag. Känslor och upplevelser hanterade på olika sätt och vi försöker att nå in, möta, förstå och kämpa för varenda unge. Ibland är det svårt att läsa av och förstå orsaken till ett beteende, inte alltför sällan möter vi fel.
När vi så här i slutet av terminen, med stress och press, sena arbetskvällar, utflykter, bedömningar, betygssättningar osv möter elever som inte ser fram emot sommarlovet, ungar som kanske har sin enda trygghet i skolan, barn som behöver en axel att luta sig mot, en vuxen som försäkrar dem om att de står kvar efter lovet, att allt kommer bli bra och att de förändringar som kommer efter sommarlovet inte är farliga. Då måste vi stå där, ta ett djupt andetag och prioritera, prioritera barnet, prioritera bort onödiga schemabrytande aktiviteter. Mot slutet av läsåret behöver vi alla lugn och ro. Jag ska försöka bli bättre på det till nästa vår, det är mitt löfte till mig själv, andas och prioritera. Jag har blivit bättre på det, men har en tendens att ändå bli stressad av alla måsten, men individen, eleven, barnet är och förblir prio ett i min bok, jag fortsätter att andas och prioritera, det är ju ändå så att jag har världens bästa yrke!

Vinbärsbusken blommar och bär frukt om vi tar hand om den, gödslar och vattnar omsorgsfullt och hjälper den att växa. Om vi ansar den för hårt, trycker ned den eller inte ger den ny näring blir den bara som hårda torra grenar som rivs.  Läraren är en trädgårdsmästare som med tydlighet, kärlek och näring kan få elever att växa och utvecklas till fruktbärande vuxna.